Ingen väldig cyklon, men den biter i kinden...

I vanliga fall brukar jag tycka att täcken på hundar med massor av päls är fjompigt.

Mikko med uppfälld krage för att skydda öronen, men han fick en rolig lejonman då :)

Men min gräns gick visst kring -30. Idag var det -29 grader på morgonen och Mikko o jag skulle gå ut en timme. Då fick faktiskt t.o.m. min lille vovve ett täcke på sig!
Jag trodde det skulle bli en plågsam timme och tog på mig hur mycket kläder som helst! Men det blev nästan för mycket kläder, det trodde jag var omöjligt i den temperaturen ;) Det hjälptes väl av att det var totalt vindstilla ute. Provade dock att ner den den tjocka luven på dunjackan, men då drog det direkt kalluft över tinningarna, trots mössa o halsduk! Vi sjön var det en svag, svag bris också, då bet det allt i kinden!

Annars längtade jag inte ihjäl efter badet jag bett sambon hälla upp, men ett varmt bad en kall dag tackar man ju aldrig nej till!

Puh vad jag är varm, kan vi inte ta en paus och tugga på en pinne ett tag?

Shelties är sådana underbara hundar!!! Denna väna lilla ras, vänligheten själv som alltid vill göra rätt. Samtidigt den vackraste, nätta rasen som finns på vår jord! Och ändå så tåliga!!!

Jag har hört om hundar som efter en kvart i -20 skuttar på tre ben och börjar dra hemåt. Men inte Mikko! Han knatar på lika glad i -29 i en timme! En enda gång börja han skutta på tre ben,
då lyfte jag upp honom en stund från den kalla marken och kramade om hans tassar en stund, sedan var det bra resten av promenaden.
Men så är de ju också gjorde för att klara fuktiga, iskalla vindar på Shetlandsöarna!

Här kommer lite fler bilder som jag tog i förrgår, när det "bara" var -19 grader och jag bara nästan förfrös avtryckarfingret!