onsdag 30 augusti 2017

Rallyllydnad!

För två, snart tre, veckor sedan tävlade jag rallylydnad i med både Mikko och Vilde.
Det var Vildes tävlingsdebut. Vi hade bara tränat lite rallylydnadsmoment hemma i trädgården, inte med skyltar eller på klubben. En gång åkte vi in till stan för att träna med lite störning (o avslutade med att fika med föräldragruppen).
Resultatet blev såklart därefter. Vilde var ivrig och ofokuserad. Det var så spännande med allt folk, alla dofter osv. Han drog i kopplet hela vägen haha! Ville hälsa på domaren. Lukta på varenda skylt.
På första banan så diskade vi oss då jag tog i honom lite, för att få nån sorts kontakt. Alla bara stå i andra änden av kopplat o göra ljud var nämligen helt overksamt - och frustrerande!
Andra banan så var han lite trött tror jag. Han var om möjligt ännu mer ofokuserad, och efter en "sitt"-skylt där andra hundar suttit, var det nosen ner i backen totalt utan att ens se upp. Så då bröt vi.

Och Mikko då? Vi tävlar ju också nybörjarklass. Var väl kanske 4e eller 5e tävlingen för oss typ?
Jag tänkte att nu skulle jag få visa att jag faktiskt kan träna hund. Nu skulle Mikko o jag briljera. Men Mikko var också lite smått ofokuserad, såg sig omkring mycket och sådär Blev lite störd av en hund bredvid planen. Men det räckte till två kvalificerade resultat iallafall! Om än inte någon placering direkt. Men vi fick flera priser på utlottningarna (bra med två hundar haha). Nåt koppel, nån leksak osv.
Jag var inte så nöjd efter dagen och kände att rallaylydnad inte är så kul. Det är inte så kul att titta på heller. Frustrerade förare som med olika tricks försöker få sin hund att lyssna men inte får röra hunden. Och hunden som tittar sig omkring på allt spännande och inte bryr sig ett dyft om att matte piper i andra änden kopplet.

Och så förra helgen, så var det tävling på hemmaplan i Östersund. Återigen med bägge hundarna förstås. Vilde kändes denna gång mycket fokuserad och duktig på uppvärmningen. Bra känsla!
Men så fort vi gick ut på banan var det som att han förstod att jag var "bortkopplad" o inte fick ta i kopplet, eller att jag stoppat undan godisen, eller att jag blev nervös o konstig... Återigen drog han i kopplet. Ville hälsa på domaren. Lukta på varenda skylt. Ja vad ska man göra annat än att skratta åt eländet? Vi bjöd ju på en show iallafall!
Inför andra banan var Vilde återigen fokuserad på uppvärmningen, men drog i kopplet o höll på så fort vi kom in på planen. Det är ju tur att han är glad och gillar folk iallafall. Det hade ju känts värre om han blivit låg eller så. Så fort vi gått förbi "mål"-skylten gick han hur fint o uppmärksamt fot som helst! Ja hahaha...

Med Mikko gick bägge banorna betydligt bättre denna dag! Han var fokuserad och arbetsvillig. Jag fick visa att jag faktiskt kan träna hund.

Sedan var det en lång väntan eftersom prisutdelningen var efter fortsättningsklassen. Förstår inte riktigt varför, det kan inte vara funktionärsbrist för det går inte åt så många funktionär på rallylydnad tycker jag. Förstår inte heller varför det är så dyrt (150:- per banan, alltså 600:- för att tävla 2 lopp med varje hund). Agilityn är ju billigare men kräver mycket dyrare material och fler funktionärer osv.
Nåväl.
De började ropa upp resultaten bakifrån. Och när de kom till fyran... nej inte vi. Trean. Inte vi heller. Inte tvåa heller...?!? Men Hallå, vi MÅSTE ju fått ett godkänt resultat, eller??? Hade vi vunnit?! Jo mycket riktigt, första plats: MIKKO!
Min duktig lilla prins! Mattes hjärta levererar.
Och när vi stod o skulle bli fotade på "prispallen" så ropades vi upp som nr 2 i andra loppet :D Sååå kul!
Så massa priser fick vi med oss hem. Vann grejer på utlottningen också (återigen, bra med två hundar :P).

Så då kändes det lite kul med rallylydnad igen. Ska nog försöka satsa lite mer på det faktiskt. Har sagt det förut men nu tror jag att jag menar det!
Det blir ju tyvärr ganska få agilitytävlingar här i Jämtlandstrakten.
Mikko är ju 8 år nu med, 9 år till våren. Pensionen närmar sig. Trots att han älskar agilityn är vi ju dessutom ganska dåliga på det. Och nästa år blir det nog bara hopplopp för Mikko. Då måste vi ju göra något annat :)
Och för Vilde tänker jag att det är bra träning för agilityn. Dessa tävlingar har nog varit väldigt bra förberedelser inför agiiltydebuten. Att va på en träningsplats o försöka prestera ihop med en spänd o nervös matte... Och att försöka vara fokuserad o lyssna...!
Lydnad är ju bra träning för de flesta situationer.

Mikkos resultat och omdöme (i Östersund):


Fattar inte att vi får fel för sträckt koppel, det är bara mitt fel. Jag måste råka hålla det för kort... Irriterande. Sen var det nån övning jag gjorde fel på både med Vilde och Mikko, men jag vet inte riktigt vilken...

Och Vildes resultat och omdöme (från Östersund):




Totalt 4 poäng (96 poängavdrag) hahahahaha jaja. Det går ju bara att bli bättre därifrån :D
Hursomhelst har absolut Mikko tillräckligt med resultat för uppflytt nu. Borde väl flytta upp honom då. har inte riktigt lust då jag tycker rallylydnadstävlingsdagarna är långa nog nu, och det är inte riktigt en publiksport...
Jag undrar om han inte fått typ diplom eller cert eller va det heter o titel i sitt namn också??? Jag har ingen aning, måste kolla upp. Inte har jag köpt någon såndär snygg rosett som man kan göra när man får flytta upp eller de får en titel...

måndag 7 augusti 2017

Rapport från Örnsköldsvik

Tävlingar i Örnsköldsvik i helgen.
Ja, vad ska jag säga? Var ska jag börja?
Äsch det var som vanligt helt enkelt. Åkte dit utan förhoppningar som vanligt. Bara för att det är kul att tävla.
Första agilityloppet på lördagen gick bra. Ett felfritt lopp men alldeles för långsamt, så massor av tidsfel såklart.
På hopploppet så gjorde Mikko två av sina tråkiga stopp, han letade efter husse. Och då kom jag av mig också o glömde banan lite o vi sprang ut.

Kjell hade fått välja om han ville följa med, med Albin, eller om de skulle vara hemma. Jag hade nästan helst haft lite egentid, o kunnat fokusera på tävlingen/hundarna. Kjell valde att följa med. Och det var ju kul att ha sällskap faktiskt. Om än lite mindre/sämre sömn osv (men Albin sover ju hyfsat bra, lite tungt att han ska vakna redan vid 5 bara). På lördagkvällen gjorde vi en liten utflykt till en arkeologisk utgrävning av en gård från järnåldern, o de hade också byggt upp en rekonstruktion av ett hus.

På söndagen var det dags för agilityloppet först igen. Det var en kul bana o vi hade hyfsat flyt, det kändes bra. Men när det var två ynka hinder kvar fick jag hjärnsläpp - o tog en vända till! Suck.
Här kommer detta loppet:



Väldigt långsamt i början. Jag kunde ha sprungit på mer vid balansbommen men jag vill ju inte att han ska hoppa över kontaktfältet... (se hur han skuttar på slutet, även om farten är låg..!). Och sedan efter tunneln (under balansbommen) KAN JAG JU INTE springa på eftersom vi måste runda det hindret o sen mot slalom. Resultatet blir att jag får kämpa för att försöka röra fötterna o få med mig Mikko, men Mikko tycker (såklart) ändå att jag stannar upp och han blir tveksam vart vi ska. Under slalom vågar jag inte heller springa på för jag vet att om jag stressar Mikko där så går han ur. Men efter så hade jag ju sett att det var en sträcka att få upp farten på o det kom jag ju också ihåg, vilket syns! Så därefter tycker jag vi håller farten litegrann, upp på A-hindret o sen fick jag mitt hjärnsläpp som sagt.

Men efter detta loppet funderade jag. Jag mindes känslan förut när jag o Mikko var felfria. Hur man hann börja tänka "Fan vi är ju felfria, vi kan ta pinne!". Hur man skärpte sig för att hålla i o jobba över de sista hindren. Den känslan var det jättelängsen jag hade. För vi har ju ändå aldrig chans på pinne. Men förut kunde vi ju ta det, bara vi va felfria. Då var vi visserligen i klass 1, men ändå. Det måste vara jag som gjort Mikko ännu långsammare på sistone.
Så till hopploppet bestämde jag mig. Skitsamma om vi missar något hinder, vi siktar ju ändå inte på pinne (o får ju ingen ändå), så nu ska vi SPRINGA!
Sagt o gjort.
Vi sprang på och det kändes mycket bättre! Känslan var tillbaka, rytmen, flytet. Mikko gjorde ett väldigt fint lopp. Inga stopp och inte något missat hopphinder heller! Felfritt lopp. Men likförbaskat 2 sekunders tidsfel. Men nåja, det är ju betydligt mindre än de 10-15 sek vi har annars, så helt klart bättre! Så det var riktigt skönt att lämna tävlingarna med ett så fint lopp.
Kjell filmade det loppet, men hade Albin i famnen, så det är väldigt skakigt o massa Albin-gnäll i bakgrunden :P Får jag minst 3 kommentarer från er som säger att ni vill se, så lägger jag upp den ;)

Nu var väl detta säsongens tredje o sista tävling. Inte många tävlingar i år, som jag nämnt förut.
Får se om det blir någon inomhustävling i vinter. Jag hoppas det, det skulle vara kul att starta Vilde också. Ännu är vi inte riktigt redo, men till vintern kan vi nog vara det!
Vilde fick prova framhoppningshindren lite innan vi åkte hem igår, o han var så duktig! Bara man inte släpper honom med blicken/tanken så far han inte iväg för att hälsa på nån eller så, utan är fokuserad på hindren o sin uppgift :) Ska bli så sjukt kul när vi är redo att starta!!

fredag 4 augusti 2017

Sommaruppdatering

Jag har väl aldrig varit särskilt bra på att uppdatera, men nuförtiden är det väl sämre än någonsin. Har jag en sekund över så är det liksom inte bloggen som är prioriterad...

Det händer ju lite småsaker i vår vardag. Kjell har semester (den är snart slut). Vi har bland annat varit i Viö några dagar. Där hade jag tänkt att jag skulle få tid att ta tag i joggingen med Vilde, o kanske lite hjälp att få honom att börja dra med selen. Men istället blev jag sjuk, så det var mest mina snälla föräldrar som promenerade med hundarna...

När vi kom hem därifrån så var jag frisk igen, och vi hämtade Ante, gråhunden. Han behövde tränas upp lite inför jakten i höst. Så jag sprang lite med honom o sådär. Tyvärr upptäckte vi ganska snart en hälta. Jag tyckte att vi tagit det väldigt lugnt men kanske vi startat lite för hårt ändå... Eller så berodde det på något annat. Får hoppas att lite vila göra att han snabbt blir bra iallafall. Jag tror att vi kanske hämtar honom igen när jakten närmar sig. Kjells pappa har nämligen ont i handen o sådär o kan inte riktigt cykla med honom eller så.

Vildes agilityträning går framåt, men ganska sakta. Han kan alla hinder nu, men har svårt att stanna på kontaktfälten när han blir ivrig. Gungbrädan är inga problem.
Slalom kan han väl inte riktigt förresten, han har ännu inte tagit det helt utan bågar. Det har gått lite fram o tillbaka i veckan, jag har tagit bort nästan alla bågar men sedan fått sätta tillbaka några osv. Men han är alltid kul att träna med! Snabblärd. Och ja det är klart, Mikko tar slalom 3 gånger sedan tycker han det blir tjatigt o tråkigt. Med Vilde kan jag köra slalom på slalom på slalom i typ en kvart, klart att han lär sig fortare då!
Platta tunneln kan nog inte Vilde riktigt heller förresten. Jag skulle träna det en dag på klubben, och då regnade det. Det var väl dumt, skulle inte ha tränat den då. Ett par gånger tog Vilde den jättefint, men sedan tyckte han den blev för tung när den låg o ville inte gå igenom mer :P Vi får prova igen när det är fint väder. Men platta tunneln är ju inte med så ofta nuförtiden. Jag vet inte om det är pga att den blir så tung får small-hundarna när det regnar, eller att den blåser åt sidan om det blåser mycket. Den kanske r svår att ha med vid dåligt väder helt enkelt (o man vet ju aldrig riktigt hur vädret ska bli). Någon hade en teori om att det var skaderisk. Men är det verkligen mer skaderisk på den än balanshindren undrar jag?? Jag hoppas inte den försvinner, det är ju lite annan handling än en vanlig tunnel, och det är lite kul att det är ett hinder de ändå ska våga springa igenom. Det är ju inte så kul om det till slut bara är hopphinder kvar i agilityn, tycker jag...

Ikväll åker hela familjen till Ö-vik för helgens tävlingar.
Wish us luck!