Det där med hund nr 2...

Senaste dagarna har jag varit besatt av tanken på en andra hund...
Jag har ju länge (typ alltid?) tänkt att jag ska ha fler hundar. Annars vet jag inte exakt var denna besatthet kommer ifrån just nu...
Mikko verkar inte riktigt trivas här i stan. Vi får t.o.m. tjata på honom för att han ska vilja gå ut ibland! Alla bilar är obehagliga och skateboards i parken vi går igenom varje kväll, de är direkt livsfarliga! Att jogga går ganska bra nu igen när det blivit svalare, men när jag först tar på selen ser han ut som om han ska till slakt...
Tänk att ha en hund som vill följa med ut på springrunda? Tänk att ha två hundar att tävla med, o en ny hund att lära alla hinder...
Tänk om Mikko fick en kompis, kanske skulle han då få nåt annat att tänka på än läskiga bilar och skateboards?

Det finns tex en väntad kull med jaktlabrador-valpar, leveransklara ett par veckor före jul...
Men jag har ju ingen tid just för att vara hemma med valp, jag har knappt inga semesterdagar kvar (eftersom jag nyss bytt jobb och var ledig 3 veckor i somras) och ingen möjlighet att jobba hemifrån.
Men man kanske skulle adoptera en vuxen hund? Men det är ett så stort åtagande att skaffa en hund till, jag vet ju inte alls hur mitt liv ser ut om ett år eller faktiskt ens ett halvår egentligen. Så jag funderade faktiskt på om jag skulle skriva en annons och säga att jag kan vara tillfälligt stödhem åt en hund, Det kan ju faktiskt finnas de som tillfälligt inte har tid för sin hund, innan livet ordnat upp sig. T.ex. nån som opererat knät och inte får gå på en månad... Eller nån som just fått en bebis med hjärtfel så att man måste vara på sjukhuset hela tiden... Eller som fått värsta jobberbjudandet om att jobba utomlands i två månader...

Men när jag tänkte efter, och gosade med Mikko, insåg jag att det faktiskt är ett stort steg att ta in en ny person hund i familjen. Och att ta in någon annans hund, med dess vanor och inte kunna känna att det är min hund, det vill jag inte riktigt... Det är ju det som är så underbart med Mikko, han är ju som en del av mig.
Och jag borde nog inte adoptera en vuxen hund heller, bara för att jag känner mig rastlös inför en tråkig höst (höst är alltid tråkigt). Jag får inte hets-skaffa en hund för det rätta tillfället, jag måste skaffa tillfället för den rätta hunden.
Jag vill ju faktiskt att mitt nästa hundköp är planerat, från en seriös uppfödare med god koll på sina avelshundar.
Jag får väl helt enkelt acceptera att jag inte kan skaffa valp nu. Jag var rastlös och lämnade min fasta anställning för att prova något nytt, vilket är superkul och lärorikt. Hade jag stannat hade jag kanske haft några fler semesterdagar sparade...

Ikväll tränade Mikko och jag agility med träningsgruppen. Vi körde 3 agilitylopp och 2 hopplopp, Hoppbanan var klurig men riktigt rolig. Agilitybanan var enkel. Och Mikko var så duktig idag! Helt otrolig! Hans slalom var supersnabbt! Och han lyssnade fint o bra! Och han var inte rädd för vipp (fast jag höll emot såklart och gav massa godis).

Imorgon reser jag o min syster bort på en weekend i Budapest! Det ska bli roligt, och bra för mig att skingra tankarna från hunderiet ett tag...
När jag kommer hem har jag förhoppningsvis lite mer sinnesro.