Han tog vippen fint, men sprang sedan förbi en solklar balansbom. Han som brukar dras mot bommen! Han har gjort så tidigare, och det var när han var som mest rädd för vippen, och endast när vippen var före balansbommen i banan...
Marie Hansson, som haft shelties, skriver också såhär i sin bok Mera agility (2005): "Hon hade vid det ena tillfället sprungit förbi balansbommens uppfart, trots att hon kom rakt på och jag sagt rätt namn. (...) Jag tror att det är gungan som spökar. Framförallt när hon börjar bli trött. Hon gillar den inte, fast hon gör det snabbt och noggrant. Jag tror det finns ett kvarstående obehag som hon bär med sig några meter efter det hindret. I den första situationen kom ett hopphinder efter gungan och direkt efter kom balansen. Jag gissar att den var för lik gungan och hon blev tveksam."
Exakt såhär har jag tänkt kring Mikkos vägran på balansbommen. Igår på tävlingen tog han som sagt vippen fint men vägrade solklar balansbom. Jag blev så otroligt besviken, trött och bitter! Inte för att vi nästan hade pinne (om vi klarat tiden?), utan för all den tid jag lagt ner på vipp-träningen! Skulle jag nu behöva lägga hela sommaren på att börja om från början??
Jag kände imorse att jag måste ut till klubben och testa om han var livrädd för vippen. Vi ska ju tävla imorgon igen och jag ville veta om jag skulle försöka få upp honom på det hindret eller hjälpa o hålla emot o ta det som träning bara?
När vi kom ut till klubben imorse stod hindren isär plockade och flyttade, redo för banbygge till morgondagens tävling. Så jag vågade inte greja runt bland hindren, och kan nog inte bygga ihop vippen själv heller...
Så vad gör man då? Åker hem o sätter sig i lägenheten igen?
Nej! Man tackar sin lyckliga stjärna för att man bor i södra Sverige och inte ens har 20 minuter till nästa brukshundklubb! Jag letade upp vägbeskrivningen till Habo. Där var hopphindren undanplockade, men balanshindren stod ute. Och det var ju det enda vi behövde! Så vi tjuvtränade i 5 minuter.
Och det gick så bra! Han tog både vippen och balansbommen helt utan problem! En sådan otrolig lättnad! Lika sur som jag var igår, lika glad är jag idag!
Då var det ju egentligen ett ganska bra lopp igår.
Nu kommer ju den sista pinnen trilla in när som helst! Den måste trilla in snart!
Nu återstår bara att fundera över vad det var som gick fel! Jag ropar "Fram! Bom!" men kanske fram-et förvirrade honom och han letade efter spurt och hopphinder?
Eller var han trött och blev stressad och tänkte att det går fortare och springa förbi?
Eller var det jag som tänkte att jag hade nollat lopp i en liten ask, slappnade av och slutade? Och då slutade han med?
Här kommer loppet till slut i alla fall:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar