Det var faktiskt ganska häftigt med alla blommor högt upp på fjället. Och jag är stolt över att jag orkade gå ända upp till toppen på Ansätten - även om det gick långsamt. Men jag måste sluta jämföra mig med de gravida som hade bättre kondis än mig redan innan... Och jag måste sluta tycka jag är tjock också.
Med toppen i sikte.
Vilde får åka i famnen mot toppen.
Toppen av Ansätten!
Vi tog oss upp!
Fjällsippa
Mikko på väg ner genom fjällbjörkskogen
Tyvärr hände ju en mycket tråkig sak på väg ner från toppen. Vilde hamnade under en stor känga och blev rejält trampad på tassen. Han skrek o skrek o jag blev livrädd, jag trodde han hade brutit benet!
Jag som redan nojjar över att han kanske fått anstränga sig för mycket, när han fått följa med mig på jobbet o får hänga med på fjälltur osv. Jag gick just och oroade mig för artros när olyckan hände.
Självklart fick Vilde åka i ryggsäcken hela vägen tillbaka.
När vi kom hem efter bilresan var han stel i benet och skuttade på tre ben. Men nu går han som vanligt här hemma. Jag tror han kom undan med skrapsår och såklart ömhet. Det verkar faktiskt inte vara värre än så...
Tur att jag ändå planerat vilodag imorgon. Får bli stenhård vila för Vilde imorgon, får se hur det går...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar