Hundattack

Blev just attackerad av grannens hund.
Nej nu har jag samlat mig lite och det kanske är ett lite för starkt ord...

Men jag var ute och sprang och var nästan hemma.
Ser grannens två hundar skälla och komma springande mot mig i trädgården. Hinner se att den där strimmiga är där och tänka att den morrat lite åt pappa... Men tänker att de håller sig nog i trädgården.
Icke.
Ut på vägen springer de, högt skällande. Rakt mot mig.
Jag saktar in och börjar gå.
Tänker att de skäller nog värre än de bits.
Men då börjar den strimmiga hoppa upp mot mig, nafsar mig i armarna.
Nå, absolut inga märken eller så efter det, kanske inte ens räknas som nafs, fast jag kände bannemig tänderna!
Och jag inser att jag går o hukar mig, och tänker på Cesar Millan, och försöker sträcka på mig och ut med bröstet.
Men går ändå lite och drar upp axlarna och lyfter händerna, vill fan inte ha dom nere i hennes nafs-zon.
Så kommer grannen utspringade och lyckas efter lite skrikande kalla in hundarna och jag som gått hela tiden springer hem.

Och börjar gråta, ärligt talat.
Jag är en liten fegis, och när jag dessutom är trött (som efter en joggingrunda) blir jag extra känslig.
Jag tycker iiinte om hundar som inte verkar snälla och skulle till och med bli rädd för en liten tax om den verkar arg.

Och vad hade hänt om Mikko varit med??
Kanske hade hon inte brytt sig, han är ju liten. Eller hade han varit ihjälbiten nu?
Ja där går jag då fan inte förbi fler gånger med honom iallafall.
Nu får vi gå åt andra hållet, förbi de supersnälla schäfrarna som dessutom håller sig inne på tomten till 100 % (ja förutom deras lilla cockerpoo gabby då hihi).

Det värsta i den här historien är att de just tagit valpar på tiken, som är lev.klara nu (vet inte om alla kanske flyttat redan).
Så snart finns det 7 andra sådana där marodörer i andra hem.

Usch är lite skärrad nu.
Ska äta frukost nu och lugna mig, och inse att det inte alls var så farligt egentligen.