En såndär irriterande hundägare?

Jag trivs inte riktigt i staden. Trots att jag bor jättefint med supernära till friluftsområde och skogspromenader längs med sjön, och trots att man kan cykla vart man vill inom stan, och har kompisar att lätt ta hundpromenader med osv.
En anledning är helt enkelt att jag saknar en trädgård, jag trivs inte i lägenhet. En annan sak är alla människor överallt!
För trots att jag har nära till fina skogsstigar, så hörs den tunga morgontrafiken längs med hela vägen (särskilt nu när de tunga vägarbetesmaskinerna ständigt mullrar). Och så får man ständigt hundmöten...
Jag föredrar att ha Mikko lös, han vill ju lukta överallt och helst markera, som den hanhund han är. När han gå i koppel brukar han bara få stanna då och då, men just därför vill jag låta honom få gå lös åtminstone några steg varje promenad, så att han får "läsa tidningen" ordentligt och kissa där han vill.

Igår på lunchpromenaden gick det en man med sin hund en bit framför oss. Framför är ändå att föredra mot bakom, eftersom Mikko är en rejäl eftersläntrare och jag inte har ögon i nacken. Men de gick så otroligt sakta att vi nästan kom ifatt dom. Så jag bestämde mig för att stanna en ministund och träna lite trick, och låta dem få lite försprång.
Då kom det självklart upp någon bakom, så det va bara att koppla och gå vidare. Fick dessutom ett hundmöte till på den lilla stigen, och gick om mannen och hunden innan stigens slut.

Igår var det ett riktigt ruskväder och på kvällen var jag glad att jag passar på att ta den mesta promenadtiden medan det är ljust ute, och en liten kortare promenad på kvällen.
Vi mötte inte en själ ute i rusket, och när vi gick genom ett litet litet skogsparti släppte jag lös Mikko som jag brukar göra där, som sagt jag vill helst låta han få gå lös några steg varje promenad. Det var becksvart och jag såg knappt var jag satte fötterna. Mikko travade på riktigt bra framför mig, och jag tänkte att det måste nyss ha gått förbi en hund längs stigen. Han brukar nämligen vara ovanligt seg den där sträckan, kanske för att den är så kort. Till slut var han kanske tio meter framför mig och jag såg honom inte, men tyckte mig ana en grå nyans som nog var hans svans, han stod stilla och luktade på något. När jag kom närmare såg jag en grå (?) liten hund som blev dragen därifrån och en tjej (?) med en till hund som gick därifrån. Mikko hade alltså hittat en kompis och sprungit fram till dom. Åh så irriterade, jag tycker ju inte alls om när andra hundar gör sådär! Jag hann inte be om ursäkt heller för de försvann så fort.

Och idag på morgonpromenaden... Då tränade jag en halv minut med Mikko vid en parkeringsficka på den (i princip) otrafikerade grusvägen. Vi kastade lite boll också. Och jag kastade längs med bredden men bollen studsade och rullade ut mot vägen och det kom en cyklist som försökte undvika Mikko, men han såg bara bollen som rullade tvärsöver vägen så att cyklisten till slut fick tvärnita. Henne hann jag åtminstone ropa "förlåt" åt!
Känner mig så dum!

Men nu skjuter vi sådana tankar åt sidan och fokuserar på förra veckan, när Mikko gick fot vid ett möte med en liten valp på skogsstigen.
"Åh" sa matte, "vilken duktig hund! Det där får bli vår målbild!" :D