Häromdagen var min arbetsgrupp på lunch tillsammans med några konsulter vi arbetar mycket med. Jag blir ju tyvärr lätt tyst bland folk jag inte känner, men nu kom vi ganska snart in på att prata hund då alla fyra kring bordet hade hundar! De andra tre hade jakthundar självklart, men ett stort intresse o kärlek för sina vovvar :) Och är det något jag verkligen kan prata om, så är det hundar!
Jag försökte till exempel luska ut hur de haft tid för valp, men jag förstod ju ganska snart att de kunde ha hund på kontoret...! Ja så mycket enklare det vore!
Vi pratade också lite om att när man har börjat kolla upp kennlar, där har man ju egentligen redan bestämt sig...
Detta var för ett par veckor sedan, och egentligen visste jag väl redan då att jag hade bestämt mig. Men att höra någon annan säga det, ja då visste jag att det verkligen är så!
Tidigare har jag väl ändå mest tänkt att "om jag får möjlighet"... Men nä, jag ska skaffa hund 2016!
Ja självklart är det mycket som ska gå i lås, och mitt jobb är ju fortfarande lite osäkert (men med en stor portion ljust hopp!). Men så länge ingen sätter krokben för mig, så ska jag!
Så nu är det mest funderingar kring vilken uppfödare som verkar ok, när i tiden ev. valpar kan bli leveransklara, om kombinationen är intressant osv.
Det där med när valparna blir leveransklara borde ju inte spela någon roll, men eftersom jag inte kan ta med någon valp på jobbet så gör det de ändå. Det skulle ju iaf underlätta om jag inte blir borta från jobbet under den mest hektiska tiden. Det skulle också underlätta om man kan ta med valpen ut på lite fältjobb, och inte direkt lämna den i lägenheten när man måste tillbaka till jobbet...
Men det viktigaste är förstås att hitta en uppfödare man litar på.
Litegrann har jag dock svängt lite när det gäller det där. Jag hade ju tanken att jag verkligen ville hitta en uppfödare som fokuserade på mentalitet och kanske tränar agility med sina hundar. Men när jag var på tävlingen i helgen såg jag shelties från olika uppfödare med massor av fart!
Kanske är det ändå så att alla shelties faktiskt har farten i sig? Och kanske är det så att det är min handling det är fel på när Mikko är långsam?? Jag vet ju att det är så...
Kanske är faktiskt också de individuella skillnaderna inom rasen är större, än generellt mellan raser...?
Självklart blir chansen större om man tittar på hur föräldrarna är, men det kanske ändå är viktigare hur individerna i valpkullen är?
Jag pratade med en klubbkompis också, som i princip inte bryr sig om hur föräldrarna är mentalt så länge de är fysiskt friska. Har hunden lite rädslor eller andra konstigheter tycker hon det är kul att få en utmaning, något att jobba med. Och visst är det sant, att allt går att träna bort (typ).
Men jag föredrar nog ändå att försöka få utgångsläget så okomplicerat som möjligt...
Men som sagt, kanske hittar det mer om att lyckas hitta rätt individ, så länge föräldrar är trevliga o friska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar