Mot ljusare tider!

Det är ju konstigt att jag fascineras lika mycket varje år. Efter snart 30 år borde jag ha lärt mig årstidernas gång?

Men det är ju så härligt när dagarna äntligen blir lite längre! Och jag tycker det känns som att ljuset kommit ovanligt tidigt i år? Början av februari.

Redan förra veckan tyckte jag himlen var lite ljusare när jag slutade klockan 17. Och denna veckan har jag lagt märke till att det inte är alldeles kolmörkt när jag går till jobbet strax efter sju, även om gatulamporna ännu är tända. Jag kan skymta de snövita åkrarna på andra sidan sjön.

Och idag har det ju varit klart väder, så idag var det ju faktiskt fortfarande ljust när jag gick hem, om än skymning. Så härligt!

I början av veckan var det dock mörkt o slaskigt här i Östersund. Vi var ju borta i helgen så ingen hade städat, lägenheten kändes mest som ett fågelbo inrett med mikkohår. Och en lång tråkig vardagsvecka framför mig. Allt kändes lite blä.

Jag ville hitta på något kul! Men det är svårt när man är hundägare och jobbar på kontor... Vi kan ju inte gå ut på restaurang eller på bio mitt i veckan, då blir ju lilla vovven ännu mer ensam... Och vad ska man då hitta på med vovven, när det är mörkt o kallt o slaskigt ute?

Jag köpte mig iallafall en tulpanbukett på vägen hem så att det skulle kännas lite mer motiverat att städa o göra fint. Efter middag o promenad med hunden, så blev det lite städat. Sedan nedvarvning i soffan en halvtimme o sen hade den dagen gått,,,

I tisdags hade jag tagit en friskvårdstimme på dagen o tränat, så jag tänkte ta en kortare promenad med Mikko på kvällen. Men vi var ute nästan en timme ändå, inklusive lie kort rallylydnadsträning. Han fick stå lite på bosu-bollen också. Sedan la jag mig på soffan. Det var ju fettisdagen så kjell hade varit gullig o fixat semlor, o kokade kaffe gjorde han också. Jag var så trött, låg o tittade på ett program om trädgårdar på kunskapskanalen som handlade om italienska parker... Det var så vackra och avslappnande miljöer, med fågelkvitter. Det låter säkert som världens tråkigaste kväll, men det var riktigt skönt.

Och igår onsdag var det äntligen dags för agilityträning! Åh vad jag önskar att man kunde gå för instruktör flera gånger i veckan! Eller åtminstone så längtar jag till sommaren när man kan träna ute när man vill :)

Och idag var det torsdag. Det hade snöat nästan en deci inatt. Och idag var det klart väder och härlig temperatur, bara ett par minus! Jag passade på att ta långlunch o lite längre lunchpromenad med Mikko (o jobba lite längre dag sedan)!

Och ikväll åkte vi ut i skogen och grillade varma mackor!

Det hann ju bli mörkt förstås, men det var mysigt att sitta där i tystnaden och spana på stadens blinkande ljus. Hade jag varit själv hade jag aldrig vågat sitta där ensam i mörkret, men med Kjells sällskap var det bara mysigt :)

Mikko tyckte inte det var så kul, eld o rök är läskigt o det är dötrist att bara vara stilla på samma ställe, även om det blev en liten strandpromenad på isen.

Och det räcker ju inte att träna bara en gång i veckan så jag försökte verkligen stålsätta mig till att jag skulle göra lite styrkeövningar hemma i vardagsrummet. Men jag skulle rasta Mikko när vi kom tillbaka (för man kan ju inte kissa o bajsa i den okända skogen!) och efter att ha blivit varm i bilen blev jag alldeles kall, o längtade bara efter en varm dusch!

Så här sitter jag nu i soffan, nyduschad, fräsch, nöjd o glad :) Och nu är det sovdags så jag orkar gå upp 05:30 även imorgon! Träning får bli en annan gång ;)

Så jag blev rätt nöjd med vardagsveckan till slut ändå.

Det brukar ju sägas att man ska leva i nuet, och nu börjar det höjas röster emot det.

För mig kan det bli en stress i sig, att jag inte lever i nuet...

Att drömma om framtiden och ha mål, tror jag inte är dåligt. Och visst ska man längta! Men jag måste sluta oroa mig för saker, och njuta mer av nuet på det sättet. Och om man bara längtar framåt, till sommar o semester, så önskar man ju bara livet ur sig... Tiden går ju fort nog ändå!

Så jag försöker tänka på att njuta av årstiden vi har nu. Och trots att jag längtar oerhört mycket efter ett hus, så försöker jag uppskatta de bra sakerna med att bo i stan, eftersom jag vet att just de små sakerna som känns obetydliga nu, kommer jag sakna när jag bor långt ute på landet...

Jag är inte rädd för vardag, varje dag behöver inte vara ett äventyr för mig. Men jag vill ändå att min tid här o nu ska vara värdefull, och att den inte ska rinna mellan fingrarna i en grå slentrian...