Vi har nämligen varit ute o skogen, och fältvana tar ett tag att komma in i! Vi har haft tre kalibreringsdagar med kollegorna, och Mikko o Vilde fick följa med. Det gick hur bra som helst! Vilde följde lätt med i skogen och flög fram över stock och sten! Han tycker om kollegorna och följde hela tiden med gruppen. Möjligen bryr han sig inte så mycket om var just jag är...
Eftersom han är liten och inte ska överansträngas fick han åka i en väska/säck på magen. Jag var lite orolig för det och trodde knappt han skulle finna sig i att åka, men det gick också riktigt bra faktiskt! Fast han somnade ju inte där eller så, vilket kanske är förståeligt eftersom det skumpar en del. Så möjligen fick han lite sömnbrist de där dagarna, men det blev en del bilåkande morgon o kväll och då sover han ju. Han somnade också oftast i mitt knä under fikapausen (eller vid en lång diskussionspaus).
När helgen närmade sig blev det äntlgien lite bra väder i Jämtland!
På fredagen åt jag sallad till lunch i parken. Vilde fick ha flexikoppel eftersom det kommer mycket folk o promenerar förbi, både med o utan hundar. Men det gick att busa i flexikoppel också!
Två fina shelties spanar!
På lördag förmiddag åkte vi till Strömsund.
Vi grillade hos Kjells syster med familj och Vilde fick leka med barnen.
Så skönt att kunna vara i trädgård! Kunna sitta ute i solen och läsa medan hundarna går lösa. Vilde fick vara lite innanför kompostgaller också, jag ville inte att han ska springa ut på vägen. Och behöver de aktiveras tar man bara en kort promenad genom skogskanten ner till sjön. Livet är så enkelt i hus!
Vi sov över. Vilde var lite orolig igårkväll men var sedan så trött att han somnade snabbt. Det är bra att han vänjer sig, redan nästa helg ska vi till Umeå på agilitytävling!
En sak vi har upptäckt i veckan är att Vilde inte lyssnar på oss. När jag skulle rasta honom på gården i torsdags hörde han några som pratade ute på trottoaren. Eftersom han älskar folk rusade han dit. Jag morrade och skrek nej, han stannade till o jag försökte locka med honom åt andra hållet. Men han fortsatte glatt springa framåt. Herregud jag trodde jag skulle få en hjärtattack! Detta var vid 18-tiden och det var fortfarande många bilar som körde förbi på gatan (de kör inte försiktigt heller trots att det är i stan). Som tur väl var stanna Vilde på trottoaren så jag kunde ta honom... Det kändes verkligen inte bra, och det hade hänt Kjell också någon dag tidigare... Så i helgen har jag övat lite på att säga nej, och få honom att förstå att jag verkligen menar allvar. Han lyssnar på "nej" om det bara gäller att inte tugga på skorna, men när det är något riktigt kul, som andra människor, bryr han sig som sagt inte alls...
Rumsrenheten går fortfarande inte framåt. I helgen kissade han inte i huset en enda gång, det var väl för att vi var ute så mycket. Men kanske också för att han inte kände sig helt trygg o hemma där, vilket förstås inte är bra. Men det var så skööönt att inte behöva moppa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar