Åkrädd

Igårkväll hälsade jag&Mikko på Björn&Maja.
Jag försökte ta ett kort på de båda busarna, men det var ungefär lika lätt som för Kalle Anka när han ska fota fåglar i djungeln. Detta foto blev det bästa, men det blev ju med blixt :(

När Mikko jag skulle åka hem sedan, så följde Björn och Maja med oss ut.
Mikko hade förstås inte kissat sen vi kört hemifrån innan 19, trots att vi varit ute på promenad hos Björn. Nu var klockan nästan 00 och han hade alltså inte kissat på 5 timmar.
Vi gick på gräset mot parkeringen där min bil stod, och jag såg att Mikko var kissnödig men insåg också att idag skulle han inte kissa så länge kopplet var på. Trots att han har kissat i koppel flera gånger, så vill han oftast inte göra det.
Vi har ju inte så långt hem men det tar väl ändå 20 minuter att köra, och jag tyckte det var onödigt att han skulle hålla sig så länge.

Jag tvekade eftersom vi var intill vägen, men tänkte att han brukar ju aldrig springa nånstans, och släppte honom alltså lös.
Han kissade mycket riktigt snart, och Björn och jag gick mot parkeringen (alltså från vägen). Mikko nosade i gräset och jag lockade lite på honom. Han såg upp och fortsatte nosa. Jag tänkte att han kanske skulle bajsa också.
Men det såg inte riktigt ut så, så jag lockade igen. Då tog han några steg från mig - mot vägen.
Då blev jag irriterade och kallade ordentligt på honom.
Då började han istället springa - rakt mot vägen! Jag ropade o skrek men han sprang rakt över övergångstället.
Då slutade jag ropa (ville ju inte att han skulle vända o springa över vägen igen), och sprang istället efter honom.
Jag anade att han var på väg mot Björns dörr, men var ändå rädd att han inte riktigt hittade utan skulle fortsätta vägen fram...
Men mycket riktigt, han satt utanför porten.
Jag stannade några meter ifrån och gav honom en utskällning.
Gjorde en ny inkallning.
Berömde honom såklart mycket när han gick mot mig, men han stannade ändå något steg ifrån mig, och skyggade sedan tillbaka mot porten.

Det var då jag förstod.
Bilen.
Enda gången han skyggar undan för mig är när han vet att vi ska åka bil... och han förstod såklart att Björn och jag o Maja gått raka vägen mot bilen...

Det känns ju lite jobbigt att han är så åkrädd att han springer ifrån mig innan han ens hunnit se bilen...
Han har inte spytt på länge men tuggar alltid fradga så det droppar, när vi åker bil.
Jag trodde det skulle gå över. Vi åker ju bil en stund nästan varje dag, och alltid med ett roligt mål.

Idag tänkte jag köpa ett sånt där halsband med feromoner, som gör att de slappnar av.
Om han bara kunde lära sig att slappna av, så att han kunde märka att det inte var så farligt...
Man ska ju inte ömka dem... Och enligt Cesar Millan ska man ju inte ge beröm när de är oroliga utan när de är lugna (låter väl ganska vettigt?).
Men avd tusan ska man göra då?
Låta honom ligga där o plågas?
När mamma köra brukar jag sitta bak hos honom (han ligger i baksätet, det funkar bättre än golvet där fram, och bättre än transportväskan), och jag brukar klappa honom eller lägga en hand på honom, bara för att han ska känna att jag är lugn...
Men när jag kör själv kan jag ju inget göra.

Hm.
Åksjukan o det faktum att han aldrig kissar på främmande platser i koppel, är de enda problem vi har just nu...