Vad hände?

Semestern i Jämtland började såklart som vanligt.
Nästan iallafall, förutom att jag o Kjell for flera gånger till Östersund (2 timmar t o r) för att fixa inför flytten, tak över huvudet och sådana lyxsaker man vill ha ni vet.



Jag tog en löptur med gråhunden Ante också! Det var kul! Det är ju så det skulle vara att ha hund! En träningskompis. Han drog som tusan i början men lugnade sig ganska snabbt när han märkte att det inte blev så mycket roligare, och på slutet tror jag faktiskt han blev trött eftersom han gått ut så hårt i början, och då var det upp till stackars mig att hålla tempot uppe, jag som också var helt slut haha! Men det var roligt och jag tror att Ante också skulle tycka det var kul när han fattat va det går ut på och får en belöning i slutet osv :)

Och Mikko busade med Molly. Bilden ovan togs några timmar innan han försvann...

Då hade Kjell o jag varit i Östersund. Mikko var hos svärföräldrarna. När vi precis var på hemväg ringde Kjells pappa och frågade om vi hade något knep för att locka in hunden. Jag hörde att Kjell sa att de skulle gå bort från bilen, säga åt honom o stanna osv. Jag nästan småskrattade för mig själv, tänkte att nu gömmer han sig som vanligt bakom en buske och ställer till besvär för svärföräldrarna! Så har han ju gjort med mig också, gömt sig så att jag knappt sett honom när jag gått mot bilen. Men han har aldrig sprungit iväg.

När det gått en kvart och vi fortfarande inte hört att de fått in honom ringde Kjell o kolade och vi förstod då att han hade sprungit in i skogen.

Då trampade Kjell på gasen och det gick fort tillbaka.

Visst blev jag lite orolig men ändå mest fundersam över att han sprungit bort. Jag tänkte att bara vi kommer dit o ropar efter honom så kommer han tillbaka.

Tydligen hade de fått manligt besök i stugan, Mikko gillar ju inte män. Men han hade inte varit så väldigt brydd men inte glad heller. Och så eldade de (ja Mikko gillar inte rök heller...) och så började det mullra av åska en bit bort... Mikko och Molly hade gått bort till skogskanten, men bara Molly kommit tillbaka... Kjells mamma o pappa hade gått stigen bortåt o ropat...

Snart hade de ringt från stugan nån kilometer bort att han va där. Kjells pappa hade kört dit och ropat på honom, men när Mikko såg bilen hade han sprungit rakt in i skogen!

Kjell o jag gick runt där Mikko först försvunnit o ropade. Ingen hund. Vi gick ner dit han hade setts sist (vid den andra stugan). Vi ropade o ropade. Vi gick in i skogen, skogsvägen åt det håll han försvunnit. Vi gick nog nån timme o ropade o ropade. Vi blev upphämtade på andra sidan skogen. Vi lämnade vår bil (som han ändå känner igen och vill springa efter om nån av oss kör iväg, även om han hatar att åka bil) och Mikkos filt där han sist setts.

Vi åkte tillbaka till stugan och grillade och åt. Jag tänkte att Mikko skulle komma trussandes längs med vägen, när han hört oss o känt vår lukt... Men nej, ingen hund.

Då började jag bli orolig på riktigt.

Var nånstans var min lilla Mikko? Rädd och ensam i skogen? Satt han fast nånstans? Hade han ramlat ner i ett hål? Låg han i en björnmage? Varför kom han inte tillbaka??

Vi ropade och letade. Körde fram och tillbaka längs skogsvägarna, stannade, ropade, väntade. Gick i skogen och ropade. Betade av skogen och skogsvägarna hyfsat metodiskt. Kjell gick mest, jag körde, Kjells pappa körde och sedan kom även Kjells syster och hjälpte till.

Klockan gick. Ingen hund. Vid tolv på natten gav Kjells syster och pappa upp och åkte hem för att sova. Kjell och jag fortsatte att köra runt tillsammans, ropa och vänta. Ibland var jag hyfsat lugn, det var som att det inte var verkligt. Men ibland kom synen över mig, min lilla Mikko ensam och livrädd i skogen... Och hur det skulle vara om han aldrig kom tillbaka...

Vid tvåtiden var jag dock helt slut, ögonen föll faktiskt nästan igen på mig. Jag vet inte hur jag kunde sova men jag är väl världens sämsta matte för så var det. Vid tre kastade jag mig i säng, upp vid fyra igen, på med samma kläder, i med linserna, bre en macka (och gråta när jag såg de små överblivna foderkulorna i matskålen...) som jag käka i bilen och ut på vägarna igen. Åkte längre bort längs med den stora E45:an. Åkte bort till Kjell. Körde runt, runt, ropade och väntade.

Vid sextiden kom Kjells pappa igen och hjälpte till att leta. Jag minns inte vad vi gjorde längre, vi körde runt och gick i skogen och ropade. Jag hade börjat misströsta redan på kvällen och tänkte om han var kvar i skogen där borde han ha kommit fram för längesedan...

Vi gick med Ante lös genom skogen. Vi tänkte att om Mikko satt fast någonstans eller hade ramlat ner någonstans skulle han nog hitta honom, stanna till och nosa där iallafall. Mikko själv ger ju aldrig ett pip ifrån sig, han bär alltid sin smärta i tyst plåga.

Men Ante hittade ingen.

Kjells syster kom vid tiotiden och hjälpte till att leta. Började gå i skogen åt andra hållet. Jag la ut en efterlysning på facebook. Tidigare under morgonen hade Kjell anmält försvinnandet till polisen.

Vi tog båten ute på sjön och körde längs kanten och ropade. Spanade av strandkanten om han var fast där någonstans. Ingen hund.

Kjell och jag började köra runt igen.

Då var klockan 15 på eftermiddagen. Då plingade telefonen. "Jag såg nog din hund nyss i Lövberga."

Då var det bara att stampa på gasen och köra dit! Ca 15 km bort bilvägen. 1 mil över skogen.

Jag blev oerhört lättad. Tänkte att nu har vi honom äntligen.

Samtidigt ringde en man och sa att han sett hunden i Lövberga två ggr under morgonen/förmiddagen. Han var där! (och varför hade jag inte lagt ut på facebook tidigare??)

Vi kom till gården i Lövberga. Ropade och ropade. Ingen hund. Som bortblåst. Då kom det fram att de båda olika männen därikring som sett honom hade trott att det var nån grannes hund och schasat bort honom...

Jag o Kjells syster gick runt där, bort i skogen osv, och ropade och ropade. Kjell körde runt till andra sidan byn och knackade dörr. Ingen hund.

Då börjar man misströsta igen. Vad hade hänt nu, när min lilla rädda hund blivit bortschasad av otäcka män?

Det blev kväll. Kjell o jag kollade av skogsvägarna mellan Lövberga och stugan. Ropade och väntade. Promenerade. Vi åkte tillbaka till stugan och åt, Kjells syster åkte hem. Kjells pappa kollade av skogsbilvägarna mellan Lövberga och stugan.

Kjell och jag gav oss ut igen. Körde runt på skogsbilvägarna mellan platserna där han syns sists.

Klockan var 22 och mina ögonlock började faktiskt falla ihop igen när vi var tillbaka i Lövberga där han sist synts till. Kjell stannade vid bilen, jag gick ut o ropade och ropade, gick inåt skogen.

Plötsligt hörde jag något. Det var Kjell som ropade. Han ropade att jag skulle komma tillbaka.

Jag tänkte att det var bäst att det var nåt jävligt viktigt, att jag hoppadehoppadeshoppades han hade hittat Mikko. Jag sprang tillbaka och hjärtat slog.

Och där stod de. Där stod Kjell med min älskade lilla hund i famnen!

Då kom tårarna! Jag rusade fram och vi satte oss ner i gräset och grät alla tre! Mikko var väldigt orolig och gnydde, Vi satte på han ett koppel, rädda att han var så orolig att han skulle sticka igen.

Vi ringde direkt till Kjells pappa. Vi ringde hans syster. Vi ringde mamma o pappa.

I bilen somnade Mikko nästan i Kjells famn. Vi åkte direkt hem till huset. Där var Mikko nöjd och glad, lugn. Han fick lite mat (inte för mycket) och vatten. Han ville somna direkt men vi tog ut honom och rastade honom i koppel i trädgården. Mikko var glad och höll svansen högt. Jag skrev sms och på facebook.

Vi borstade äntligen tänderna och gick o la oss. Jag ville för en gångs skulle ha Mikko i sängen, och lyfte upp honom och han somnade direkt där jag lagt honom. Där låg han platt hela natten till klockan nio-tio morgonen efter (tyvärr, jag fick sova som en ostbåge hela natten, man ska inte ha hundar i sängen!).

Han var borta i 30 timmar.
Tidigare har han som längst varit borta kanske fem minuter, när han sprungit efter något vilt. Det har hänt en gång.

Dagen efter blev en vilodag för oss allihop. Kjell o jag var tyvärr tvungna att åka till Östersund och skriva under ett hyreskontrakt på eftermiddagen. Mikko fick vara själv i huset ca 3 timmar. På kvällen drack vi en kaffekopp hos Kjells vänner.
Sedan åkte vi tillbaka hela vägen ner till Blekinge över helgen...

Så det blev inte mycket vila den semester.
Nu har vi jobbat en vecka. Fast jag har faktiskt flexat ut en dag...
Imorgon åker vi till Gotland och det ska bli underbart! Då ska vi bara ta det lugnt!

Lycka är att återfå sin lilla hund!
Jag är så tacksam över all hjälp! "Alla känner alla" är ju helt underbart!
Tack till hela Kjells familjs om letade och vakade i stugan.
Tack till de vännerna Jag inte nämnt ovan, som höll uppsikt vid huset i byn, och som körde på sina håll och spanade längs vägarna!
Tack till de som hörde av sig och sa att de sett honom!
Framförallt tack till Kjell som trots att vi både grät och var förtvivlande ihärdigt letade vidare och aldrig gav upp!

Att Bli med Border collie!

Puh!
I helgen har vi varit hundvakt åt en kollegas BC, lilla Bli! En gosig och okomplicerad hund!
Men ändå är det allt ganska ansträngande att vara hundvakt åt en hund man inte känner så väl (träffade Bli för första gången i torsdags). Det var flera år sedan jag var hundvakt någon längre tid också, det har verkligen bara varit Mikko o jag på sistone.
Det är alltid slående ändå, hur mycket man "växer ihop" med sin egen hund, får sina rutiner ihop osv. Mikko är ju en del av mig, han märks ju inte ens...
Det är olika rutiner angående vara eller icke vara i säng o soffa, kanske andra mattider, pass på att Mikko plötsligt har någon som kan stjäla hans mat, andra promenadrutiner osv osv.
Sen är väl jag lite för hispig också. Är hon uttråkad nu? Är hon kissnödig? Är hon för varm? För blöt? För trött? Osv :P

Fast som sagt är Bli väldigt okomplicerad. Lyssnar fint på vad man säger till henne. Fann sig snabbt i att vara hos oss. Hon hade svårt att komma till ro första kvällen, men fann sig ändå ganska snabbt och låg aldrig o väntade på husse o matte vid dörren eller så (som jag vet att Mikko kan göra).
Men hon är van att gå lös i skogen, så det var lite jobbigt för henne att vara kopplad o göra sina behov i en park :P Jag försökte ha henne lös när det gick, men hon är så snabb och jag har nog aldrig sett en hund göra så stora lovar (utom jakthundar) så det var faktiskt lite svårt! Särskilt nu när det varit så varmt o fint väder så det är folk överallt alla tider på dygnet...

Värmen gjorde att det inte kunde bli några långa skogspromenader eller så tyvärr. Men vi hittade en perfekt badsjö i lördags! Det var en stor badplats, men det fanns vikar även en bit bort där vi kunde vara med hundarna, så de kunde vara okopplade o bada :) Många fina skogsstigar fanns det där också så båda vovvarna kunde vara nöjda med sina promenader :) Så där var vi flera timmar i lördags, och även en stund idag!

Imorse vaknade Bli tidigt och tyckte det var färdigsovet. Så jag testade att ta ut henne på en joggingtur när det ännu var hyfsat svalt. Vi joggade väl 2-3 km och hon travade framför o drog litegrann (jag hade fått in henne i Mikkos lilla dragsele). Det var kul! Det är ju så det ska va!! Hon fick ta ett dopp i Vättern o sen promenerade vi hem.

Sedan var vi som sagt vid sjön idag också. Nu på eftermiddagen var bägge hundarna riktigt trötta, och sov tungt. Så jag har lyckats göra en bc trött, wohoo! ;) Men det varar ju aldrig särskilt länge, puh tror inte det är en ras för mig - hur mysig Bli än är!
Fast visst är det kul med en hund som tigger om att få mer uppgifter för att få busa mer! Och som gärna följer med på en joggingtur :) Gosig i soffan var hon också, Mikko vill ju aldrig gosa särskilt länge...
Hundarna kom bra överens tillsammans också. Det var faktiskt nästan som att de inte brydde sig särskilt mycket om varann... Ibland försökte de busa ihop men kom aldrig riktigt igång. Mikko är ju lite blyg i början :)

Det känns lite tomt nu... Jag vill ha en hund till! :(

Fluff på två pinnar!

Lördag idag

Mikko har nog haft en tråkig "arbetsvecka", ingen agilityträning har det det blivit. Han fick iallafall följa med mig o kollegorna o grilla korv i onsdags, o busa lite med en annan hund.

Imorse tränade vi lite agility! Det fanns en kul o trixig hoppbana framme, så vi körde den några gånger. Och jag råkade handla fel en gång, och då blev det rätt! Jag måste komma ihåg att inte bara tänka på smidigaste vägen över hindret, utan även på smidigaste fortsättningen efter det (vilken sida jag vill va på)...

Men det blev varmt väldigt fort imorse så vi tränade inte så länge. Vi avslutade med en promenad i den svala skogen. Mikko blir så glad när vi går mot skogen - jag tror han ser det som en riktig belöning!

I skogen va det svalt, då började jag nästan frysa lite...

Senare åkte vi till Åsens by, som är ett kulturreservat som sköts som förr i tiden, med lantraser o så. Det var så skönt att kliva ut i lugnet på parkeringen. Alla fåglar kvittrade (trots att det var mitt på dagen o vi kommit en bit på sommaren) och inte en bil hördes!

Vi tog en promenad bland hagar, och jag fikade lite i kaffestugan (ja vi satt ute förstås). Det var mysigt men det känns ändå som att folk tittar lite på att man sitter o fikar själv... Fast det kanske bara är inbillning...!

Imorgonkväll ska jag hämta Kjell vid flyget. Jag tänkte faktiskt dra med mig stackars Mikko i bilen (han avskyr ju egentligen att åka bil), o hälsa på en kompis där också. Han brukade ju passa Mikko en del och tyckte mycket om honom, blir lite spännande att se hur Mikko reagerar, de har ju inte träffats på tre år nu... Men visst borde han väl komma ihåg honom?

Kontaktfälten

Idag har jag faktiskt unnat mig en ledig idag, och det har varit härligt! Jag har blivit ompysslad av frisören, shoppat ny klänning till midsommar, haft tid att greja i köket och självklart - tränat agility!

Jag byggde som vanligt upp en spontan bana med alla balanshinder, korta slalom och denna gången en svår tunnelingång från helgens tävling.
Banan blev ganska svår och jag hade tänkt träna mer på en svår kombination men vi fastnade på kontaktfälten på bommen.
Jag har ju börjat säga "fram" tidigt på A-hindret för att han inte ska stanna upp på det. Men säger jag det lite för tidigt på balansbommen tar han ett skutt av bommen. Idag satte han nog alltid nån tass på kontaktfältet, men skuttar till på slutet. Idag var det bara ett litet skutt, men får han upp farten är jag säker på att det blir ett ordentligt hopp över kontaktfältet. Varför ska det vara så svårt??
Mikko blev såklart osäker när jag inte belönade och gick sakta över bommen och stannade på halva nedfarten ;P
Så vi fick köra bommen flera gånger tills han åtminstone travade ner till slutet och stannade med "två på, två av" som vi brukar köra. Vi tränade tills solen kom fram och det blev varmt och Mikko var trött.
Jag får hoppas det satte sig. Och att det inte återskapar det enorma balanshinder-sug han haft som gör att han kan sticka över halva plan till ett balanshinder :P

Vänersborg

Igår var det tävling i Vänersborg, dubbel klass 1 och 2.
Det som slog mig direkt när vi kom till tävlingsplatsen var att det var ovanligt tyst och lugnt, för att ändå vara så pass många anmälda. Det fanns faktiskt stunder när inte en enda hund skällde!
Efter en stund insåg jag att tystnaden också berodde på att det inte hördes ett dyft ur högtalarna! Men det gjorde inte så mycket.

Vi hade alltså två chanser på agilityn.
I det första loppet visade jag vägen för Mikko alldeles för sent när han kom ut ur en tunnel, han låste sig och det blev förvirring och till slut tog han hopphindret från fel håll. Vi körde på och han tog både vippbräda, balansbom, A-hinder och slalom hur fint som helst!

Efter några timmar, framåt 16-tiden, blev det dags för det andra loppet.
Jag var lite trött, och Mikko kändes också lite trött och ofokuserad. Och banan var svårare än den förra. Eller den passade inte oss iallafall. För att få flyt i banan borde man göra flera bakombyten, men Mikko svarar så dåligt på dem så jag brukar undvika det. Vid tunnlar kan jag tänka mig bakombyte, men som ni ser på filmen blir det "snurrar" även där!
I andra fall försökte jag klämma in framförbyten istället och det gick ju hyfsat. Men jag kände att jag måste hålla honom i örat hela banan, så att han inte smiter från något balanshinder eller ur slalom! Så jag vågade inte springa på.
Det blir ju så för oss, springer jag på så blir det missar eller slarv, och är jag noggrann är vi sjukt långsamma!
Loppet blev ju nollat till min stora glädje, men jag insåg också att vi skulle ha tidsfel.

Resultat blev sjätte plats och rosett! Retliga 1,3 sek tidsfel! 4 sekunder upp till femte plats. Jag vet inte om pinnen var 1,3 sekunder bort eller 4 sekunder bort...
Vi får kämpa på! Det är ju så nära!

Mikko på Skogselmia

I söndags skulle jag och Mikko ha gått en agilitykurs, en handlingskurs. Men den blev inställd... Usch jag blev ruskigt besviken faktiskt! Jag hade sett fram emot att få lite bra handlingstips inför sommarens tävlingar... Och hur ska vi kunna utvecklas om vi inte får gå för instruktör??

Nåväl.

Vi blev inte sysslolösa i helgen iallafall. I lördags var det Skogselmia, och Mikko och Kjell följde med mig! Det är ju mycket maskiner, vilket kanske inte är mitt favoritämne egentligen, men det är ändå kul att hålla sig lite uppdaterad inom mitt yrke. Och så finns det ju lite annat också, de kör ju med häst t.ex. och det är intressant att se lösningarna för småskaligt skogsbruk tycker jag. Och så är ju jägareförbundet där, och även mina kollegor på länsstyrelsen osv. Och det diskuterades skogsskötsel - och jag blev påmind om varför jag är jägmästare!

Det är en lagom mässa för Mikko att följa med på också. Mycket folk och dofter (en och annan hund), men också mycket träd, skugga och kisställen ;)

På kvällen fick Mikko följa med Kjell o mig o grilla hos min kollega, det var trevligt!

På söndagen vet jag inte vad det med oss (pollenallergi för min del kanske)? Jag var hur seg som helst och somnade faktiskt på soffan mitt på dagen, och ändå var jag trött som vanligt på kvällen (och hade ändå sovit till nästan nio på morgonen).

Efter frukost tränade vi lite agility iallfall, men jag var lite oinspirerad och hade inget mål med träningen. Mikko kändes också lite trött men det var nog mest för att han speglade att jag var det. Fast han tröttnade ganska fort, började gå ur slalom osv. Annars var det en bra träning, han tog vippbrädan superbra som vanligt och slalom tog han fort (tills han började bli trött).

Sköna maj

Mycket agilitytjat på sistone, så här kommer helt enkelt några bilder från picknicken vår lilla familj på tre var ute på igår!