Nu har Vilde passerat 4-månaders strecket. Då känns det som att det är dags att sluta räkna veckor.
Han börjar bli stor. Vi försökte mäta mankhöjden för någon vecka sen och han är redan ca 31 cm hög. Mikko är 38 cm.
Öronen har förresten börjat stå upp litegrann så nu har han fått tygnd i dem.
Rumsrenheten tycker jag börjar falla på plats. Han kan definitivt håll sig längre nu iallafall. Men vi hade två kaosartade kvällar förra veckan. Båda var när jag varit ute med dem i regnet i skogen på förmiddagen, och sedan fick de vara hemma själva ett par timmar på eftermiddagen när jag var på kontoret. Ena kvällen blev det kiss o bajs inne, men kvällen efter hann Vilde bajsa och kissa inne fyra gånger på en halvtimme! Jag vet inte om det berodde på att han blivit nedkyld under förmiddagen, eller om det var för ett de blivit lämnade en stund själva...
Ensamhetsträningen har annars gått bra. I måndags var en lite rörig dag och de fick bli lämnade i omgångar. Ändå var det värsta som hänt att Vilde tuggat sönder en tunn skosula. Men inga kissfläckar eller något.
I övrigt då... Jag skulle vilja påstå att han kan sitt o ligg. Fotgående kan han bjuda på spontan på koppelpromenaden. Det är såklart bara hans sätt att tigga godis men anledningen spelar ju ingen roll, jag säger "fot" och så får han godis :)
Så mycket annat har vi faktiskt inte tränat på. Jag upplever att han gillar att använda nosen betydligt mer än Mikko, så jag borde börja låta honom leta upp saker eller gå ett litet spår... Vi behöver ju fortfarande absolut stärka vårt samarbete, och jag måste kanalisera hans energi...
Han kan vara väldigt beräknade. T.ex. när vi är ute på gården så vet han precis om det är slut på godis på fickan eller inte. Då är det lögn att försöka få honom att komma till mig eller kunna ta honom för att gå in... Likadant när vi var i Strömsund i helgen, så ville han inte följa med in när vi varit i trädgården (det var väl tråkigt att vara inne, antar jag). Det hjälper inte att man stänger dörren och låter honom vara själv ute, han blir inte det minsta orolig.
Midsommarhelgen var en härlig helg i Strömsund. Plötsligt blev det varmt väder, vilket jag inte varit beredd på, så jag hade bara tagit med jeans o linne (förutom midsommarklänningen) så det var varmt! Inga badkläder hade jag heller :(
På midsommarafton var vi hos Kjells vän med deras barn. Det var en trevlig kväll. Jag tänkte ju att jag skulle ta massa bilder i helgen men det glömde jag såklart bort, trots att jag tog med systemkameran!
Hundarna fick bada lite i sjön iallafall. Vilde fick hälsa lite på gråhunden Ante. Och jag o mina två små vovvar tog härliga morgonpromenader i skogen, med fina inkallningar, bra kontakt osv!
I måndags var hundarna helt slut efter helgen. Vi har tagit det ganska lugnt men hälsat på lite folk, suttit i solen i trädgården osv så det har väl inte blivit så mycket vila för dem... Men nu är bägge lika pigga som vanligt igen!
onsdag 29 juni 2016
söndag 12 juni 2016
14 veckor
Idag är Vilde 14 veckor gammal.
Och en fantastisk sak har hänt! Två dagar i rad, utan en enda olycka inomhus!
Det bästa var ju i fredags. Först lämnade jag dem 2 timmar på förmiddag för att gå till jobbet. Det gick finemang. Annars var vi mest hemma, vi tog en ganska lång promenad i skogen. Och ändå gjorde han inte ifrån sig inne en enda gång!
I lördags for vi till Strömsund. Vi hjälpte Kjells syster att såga upp ett träd som blåst ner, och sedan klyvde vi ved åt Kjells pappa. Medan vi jobbade med veden fick Mikko o Vilde vara inom kompostgaller intill. Då blev det uppenbart att jag glömt träna Vilde på passivitet... Eller att bli lämnad/uppbunden en liten stund när man är alldeles nära. En timme höll han på att gnälla och yla. Till slut tystnade han, och sov en halvtimme innan de fick komma ut igen.
Så lördagen gjorde han inte heller något inne, men imorse bröt vi tyvärr den fina trenden...
Här kommer två bilder från fredagens skogspromenad. Det duggregnade hela dagen och var 6 grader varmt (kallt?), Jag kände mg lite less på Jämtland... Men så var det så grönt o frodigt i skogen, och plötsligt öppnar sig vyn upp framför en med fjällen...!
Idag har vi tagit en tur till Vålådalen, där vi gick Blanktjärnsrundan!
Vi bar Vilde korta bitar i början och hela den sista sträckan, men jag är ändå orolig att jag låter honom gå för mycket... Han är ju så tuff att han visar ju inte om han blir trött... Jag försöker att komma ihåg det ändå förstås men är rädd att jag glömmer bort det trots allt... Han får ju inte överanstränga sig, lillkillen!
torsdag 9 juni 2016
Liten blir stor?
Nu kan Vilde "sitt". Så smått börjar han lära sig "ligg" också.
Det märks att han börjar bli äldre, inte bara på att han är så stor!
Det känns som att han förstår mer på något vis... Kommit in i våra rutiner lite kanske. Han har också lugnat sig litegrann när det är dags för mat, även om han fortfarande kan klockan och vet när det är dags!
Han kan ju faktiskt också till o med pussas utan att bitas i näsan!
Ensamhetsträningen går bra. Jag lämnade bägge hundarna hemma i 1 ½ timme i tisdags och det gick fint. Han skäller rejält några gånger först men tystnar fort, och var tyst när jag kom hem. Jag känner till en med en sheltie som inte kan lämna honom för han blir så spänd och nervös att han kräks varje gång... Tack o lov att vi inte verkar få några sådana problem!
Rumsrenheten går väl sådär. Men i tre dagar i rad nu har det bara blivit en enda olycka inne, och det är ju absolut framsteg!
Men en sak har jag problem med, och det är att det finns tillfällen när han inte alls vill lyssna på mig. Om det är något superspännande i gräset till exempel. Han kommer inte när jag lockar (trots att han i andra situationer vet att det betyder godis o brukar komma direkt), inte om jag springer åt andra hållet. Han reagerar inte om jag säger nej, och ryter rejält åt honom. Då har jag tagit honom i nackskinnet, eller sprungit mot honom o morrat. Då bryter han från fläcken en liten stund och kan komma på inkallning o få godis, för att bara direkt springa tillbaka utan att lyssna och så blir det repetition.
Idag tittade han upp första gången jag kastade kopplet bredvid honom, men inte andra. Då kastade jag kopplat på honom, då tittade han upp men sedan snabbt ner i gräset igen.
Det enda som funkar i dessa situationer är att ta honom i nackskinnet och vända honom på rygg tills han lugnat sig. Efter det brukar han bli lite spak, och lyssna på inkallningen (självklart får han massor med beröm när han kommer + godis).
Två dagar nu har vi haft lite nej-träning inne också. Ena dagen la jag en torrfoderbit som han inte fick ta, och så fick han godare godis när han lyssnade. Idag tog jag en boll (som vi annars aldrig lekt med) som jag rullade försiktigt på golvet. Det blev en riktig utmaning, men han kunde faktiskt lyssna.
När vi är inne o han t.ex. tuggar på en sko och man säger nej, så brukar han faktiskt lyssna ganska bra.
Jag kanske är lite hård mot lillen, men jag kan inte glömma hur han var nära att springa rakt ut i gatan för ett par veckor sedan... Han måste lyssna!
Faktiskt har jag inte vågat ha honom lös på gården denna veckan. Tur att han kan rastas i koppel.
I skogen är en annan sak, där följer han med, och lyssnar ganska bra också faktiskt. Men det är något särskilt med de där fläckarna i parken, om det är en full student som lämnat en spya eller rester från att någon har grillat, det vet jag inte...
Det märks att han börjar bli äldre, inte bara på att han är så stor!
Det känns som att han förstår mer på något vis... Kommit in i våra rutiner lite kanske. Han har också lugnat sig litegrann när det är dags för mat, även om han fortfarande kan klockan och vet när det är dags!
Han kan ju faktiskt också till o med pussas utan att bitas i näsan!
Ensamhetsträningen går bra. Jag lämnade bägge hundarna hemma i 1 ½ timme i tisdags och det gick fint. Han skäller rejält några gånger först men tystnar fort, och var tyst när jag kom hem. Jag känner till en med en sheltie som inte kan lämna honom för han blir så spänd och nervös att han kräks varje gång... Tack o lov att vi inte verkar få några sådana problem!
Rumsrenheten går väl sådär. Men i tre dagar i rad nu har det bara blivit en enda olycka inne, och det är ju absolut framsteg!
Men en sak har jag problem med, och det är att det finns tillfällen när han inte alls vill lyssna på mig. Om det är något superspännande i gräset till exempel. Han kommer inte när jag lockar (trots att han i andra situationer vet att det betyder godis o brukar komma direkt), inte om jag springer åt andra hållet. Han reagerar inte om jag säger nej, och ryter rejält åt honom. Då har jag tagit honom i nackskinnet, eller sprungit mot honom o morrat. Då bryter han från fläcken en liten stund och kan komma på inkallning o få godis, för att bara direkt springa tillbaka utan att lyssna och så blir det repetition.
Idag tittade han upp första gången jag kastade kopplet bredvid honom, men inte andra. Då kastade jag kopplat på honom, då tittade han upp men sedan snabbt ner i gräset igen.
Det enda som funkar i dessa situationer är att ta honom i nackskinnet och vända honom på rygg tills han lugnat sig. Efter det brukar han bli lite spak, och lyssna på inkallningen (självklart får han massor med beröm när han kommer + godis).
Två dagar nu har vi haft lite nej-träning inne också. Ena dagen la jag en torrfoderbit som han inte fick ta, och så fick han godare godis när han lyssnade. Idag tog jag en boll (som vi annars aldrig lekt med) som jag rullade försiktigt på golvet. Det blev en riktig utmaning, men han kunde faktiskt lyssna.
När vi är inne o han t.ex. tuggar på en sko och man säger nej, så brukar han faktiskt lyssna ganska bra.
Jag kanske är lite hård mot lillen, men jag kan inte glömma hur han var nära att springa rakt ut i gatan för ett par veckor sedan... Han måste lyssna!
Faktiskt har jag inte vågat ha honom lös på gården denna veckan. Tur att han kan rastas i koppel.
I skogen är en annan sak, där följer han med, och lyssnar ganska bra också faktiskt. Men det är något särskilt med de där fläckarna i parken, om det är en full student som lämnat en spya eller rester från att någon har grillat, det vet jag inte...
tisdag 7 juni 2016
Mina två små stjärnor!
I helgen var det äntligen dags för tävling i Umeå!
Jag jobbade på lördagen, så vi tävlade bara söndag-måndag. Bra tävlingar som vanligt, med kul banor. Roligt att Jenny dömde oss också :) Och superkul att se våra "gamla" vänner tävla, som vi gått kurs med för längelängesen. Och gamla klasskamrater förstås! Plus några nya vänner från Östersund som såklart också var där! :)
Agilitylopp 1: Jag var nervös och lite uppstressad. Jag glömde banan och även om vi kom rätt till slut så hamnar man liksom "ur kurs" och det blev kaos o Mikko blev totalt ofokuserad, så vi sprang ut.
Hopplopp 1: Nu hade vi ju redan gjort bort oss och jag var lite lugnare. Vi gjorde ett felfritt lopp, men Mikko var så yvig så det blev vida svängar (och långsamt slalom) och usel tid. 8 sekunders tidsfel och en 10e plats. Men jag är ändå nöjd med att jag inte tappade honom och att det ändå blev ett lopp utan hinderfel.
Hopplopp 2: Ett fint lopp, men Mikko missade andra porten i slalom, så vi tog om. 5 fel alltså i ett annars fint lopp med hyfsad fart. Tror det blev en 12e plats.
Agilitylopp 2: Jag hade ett sent startnummer och ingen var felfri, trots att banan var ganska enkel! Förmodligen var de flesta hundar ganska trötta efter tre dagars tävlingar. Jag o Mikko gjorde ett bra lopp och han hade ok fart, det var i princip bara en raksträcka kvar med gungan som han tog utan problem och sedan flöööög han! Han som alltid tagit det försiktigt på vippbrädan...! Jag blev mest rädd att han skulle bli rädd o allt skulle vara kört... Ropade gjorde jag också, kunde inte hejda mig... Men vi körde klart iallafall så det blev 5 hinderfel och 4 sek tidsfel, en tredjeplats!
Ettan hade 5 fel så hade han inte tagit en flygtur hade vi vunnit! Nåja, vi hade nog ändå fått tidsfel för ett ganska långsamt slalom, så någon pinne hade det ändå inte blivit.
Men snart kanske det blir stolpe in för oss...?
De är så duktiga, mina två små stjärnor!
Och det är så kul att ha två hundar! Äntligen!
Jag jobbade på lördagen, så vi tävlade bara söndag-måndag. Bra tävlingar som vanligt, med kul banor. Roligt att Jenny dömde oss också :) Och superkul att se våra "gamla" vänner tävla, som vi gått kurs med för längelängesen. Och gamla klasskamrater förstås! Plus några nya vänner från Östersund som såklart också var där! :)
Agilitylopp 1: Jag var nervös och lite uppstressad. Jag glömde banan och även om vi kom rätt till slut så hamnar man liksom "ur kurs" och det blev kaos o Mikko blev totalt ofokuserad, så vi sprang ut.
Hopplopp 1: Nu hade vi ju redan gjort bort oss och jag var lite lugnare. Vi gjorde ett felfritt lopp, men Mikko var så yvig så det blev vida svängar (och långsamt slalom) och usel tid. 8 sekunders tidsfel och en 10e plats. Men jag är ändå nöjd med att jag inte tappade honom och att det ändå blev ett lopp utan hinderfel.
Hopplopp 2: Ett fint lopp, men Mikko missade andra porten i slalom, så vi tog om. 5 fel alltså i ett annars fint lopp med hyfsad fart. Tror det blev en 12e plats.
Agilitylopp 2: Jag hade ett sent startnummer och ingen var felfri, trots att banan var ganska enkel! Förmodligen var de flesta hundar ganska trötta efter tre dagars tävlingar. Jag o Mikko gjorde ett bra lopp och han hade ok fart, det var i princip bara en raksträcka kvar med gungan som han tog utan problem och sedan flöööög han! Han som alltid tagit det försiktigt på vippbrädan...! Jag blev mest rädd att han skulle bli rädd o allt skulle vara kört... Ropade gjorde jag också, kunde inte hejda mig... Men vi körde klart iallafall så det blev 5 hinderfel och 4 sek tidsfel, en tredjeplats!
Ettan hade 5 fel så hade han inte tagit en flygtur hade vi vunnit! Nåja, vi hade nog ändå fått tidsfel för ett ganska långsamt slalom, så någon pinne hade det ändå inte blivit.
Men snart kanske det blir stolpe in för oss...?
En vacker rosett fick vi ändå, som jag suktade lite efter för de var så fina!
Men visst hade det varit lite roligare om den inneburit en pinne...
När tävlingen var slut fick Mikko gå över gungbrädan två gånger, och visst var han tveksam, men han gick över iallafall! Puh!
Idag åkte jag ut o tränade på klubben mitt på dagen.
Jag ville att Mikko skulle få gå över gungbrädan, "upp i sadeln direkt" ni vet. Han fick gå över 4 gånger, och det var lite mer tveksamt än före tävlingarna men han gick över utan större rädsla! Så jag är lättad och nöjd.
Vi tränade också på att få upp snabbheten i slalom. Jag gjorde en klassisk kombination med två tunnlar i varje ände, och delade upp slalom i tre delar med 4 pinnar.
Äh jag visar en snygg bild istället ;)
Det gick bra, denna kombination gör att man kan springa lite före och få upp farten på hunden. Och att det var korta slalom gjorde att Mikko orkade hålla farten uppe hela tiden. Och så byter man lätt håll o börjar o slutar var man vill, så att det inte blir givet var belöningen kommer :)
På slutet när han fortfarande hade lite ork kvar bytte jag till 12-pinnars som han fick köra bara ett par gånger och det gick hyfsat bra.
Jag tror att Mikko blev lite taggad också, över att jag varvade med att träna med Vilde!
Alltså orädda lilla Vilde! De fick gå lösa o nosa medan jag byggde upp kombinationen, och Vilde sprang direkt igenom den korta tunneln! Jag fick lägga ner ändarna innan jag satt fast den så att den inte skulle blåsa bort när han var i. Sedan sprang han igenom den långa böjda tunneln! Det är inte alla valpar som vågar det! Rätt som det var hade han tassarna på uppfarten till gungbrädan också, så då fick jag sätta in honom i tygburen illa kvickt!
Han fick träna på att springa genom den korta tunneln och se godisskålen igenom. För det första lärde han sig oerhört fort att det fanns godis i skålen, och han sprang direkt igenom tunneln utan problem trots att jag tränade själv o det bara var andra gången han fick prova tunnel!
Efter en paus böjde jag tunneln lite lätt, och han sprang igenom lätt som en plätt.
Det sista han fick göra för dagen var att springa genom tunneln och förbi hinderstöd :)
Först hittade han inte skålen så jag fick flytta fram den litegrann innan jag kunde flytta bak den igen.
Han är så oerhört snabblärd och driven!
Risken är att jag kör lite för länge med honom. På slutet började han skälla på något eller inget i skogskanten, kanske var han lite slut i huvudet. Men han klarade alltid upprepningarna och han fick bara göra det ett par gånger med pauser emellan :) Så jag ska nog inte vara så orolig, han dör inte...
De är så duktiga, mina två små stjärnor!
Och det är så kul att ha två hundar! Äntligen!
fredag 3 juni 2016
Hemma igen
Igårkväll, eller natt, kom jag hem efter att ha varit borta med jobbet i fyra dagar. Vi var i Norrbottens skärgård med underbart väder!
Men oj så härligt det var att komma hem till två glada hundar!
Vildes valpiga, yra pussar, och Mikkos lugna genuina glädje över att jag äntligen var tillbaka efter att ha varit borta så länge!
När jag borstade tänderna la sig Vilde på resväskan. Antagligen bara för att det är skönt. Men det är roligare att tänka att det var för att jag inte skulle kunna glömma honom hemma igen!!
Nu är vi i Strömsund. Imorgon ska jag jobba i Stekenjokk och sedan blir det vidare på agilitytävlingar i Umeå. ÄNTLIGEN!
söndag 29 maj 2016
12 veckor
Jag skulle ha skrivit tidigare i veckan men jag har varit helt slut om kvällarna!
Vi har nämligen varit ute o skogen, och fältvana tar ett tag att komma in i! Vi har haft tre kalibreringsdagar med kollegorna, och Mikko o Vilde fick följa med. Det gick hur bra som helst! Vilde följde lätt med i skogen och flög fram över stock och sten! Han tycker om kollegorna och följde hela tiden med gruppen. Möjligen bryr han sig inte så mycket om var just jag är...
Eftersom han är liten och inte ska överansträngas fick han åka i en väska/säck på magen. Jag var lite orolig för det och trodde knappt han skulle finna sig i att åka, men det gick också riktigt bra faktiskt! Fast han somnade ju inte där eller så, vilket kanske är förståeligt eftersom det skumpar en del. Så möjligen fick han lite sömnbrist de där dagarna, men det blev en del bilåkande morgon o kväll och då sover han ju. Han somnade också oftast i mitt knä under fikapausen (eller vid en lång diskussionspaus).
När helgen närmade sig blev det äntlgien lite bra väder i Jämtland!
På fredagen åt jag sallad till lunch i parken. Vilde fick ha flexikoppel eftersom det kommer mycket folk o promenerar förbi, både med o utan hundar. Men det gick att busa i flexikoppel också!
Vi har nämligen varit ute o skogen, och fältvana tar ett tag att komma in i! Vi har haft tre kalibreringsdagar med kollegorna, och Mikko o Vilde fick följa med. Det gick hur bra som helst! Vilde följde lätt med i skogen och flög fram över stock och sten! Han tycker om kollegorna och följde hela tiden med gruppen. Möjligen bryr han sig inte så mycket om var just jag är...
Eftersom han är liten och inte ska överansträngas fick han åka i en väska/säck på magen. Jag var lite orolig för det och trodde knappt han skulle finna sig i att åka, men det gick också riktigt bra faktiskt! Fast han somnade ju inte där eller så, vilket kanske är förståeligt eftersom det skumpar en del. Så möjligen fick han lite sömnbrist de där dagarna, men det blev en del bilåkande morgon o kväll och då sover han ju. Han somnade också oftast i mitt knä under fikapausen (eller vid en lång diskussionspaus).
När helgen närmade sig blev det äntlgien lite bra väder i Jämtland!
På fredagen åt jag sallad till lunch i parken. Vilde fick ha flexikoppel eftersom det kommer mycket folk o promenerar förbi, både med o utan hundar. Men det gick att busa i flexikoppel också!
Två fina shelties spanar!
På lördag förmiddag åkte vi till Strömsund.
Vi grillade hos Kjells syster med familj och Vilde fick leka med barnen.
Så skönt att kunna vara i trädgård! Kunna sitta ute i solen och läsa medan hundarna går lösa. Vilde fick vara lite innanför kompostgaller också, jag ville inte att han ska springa ut på vägen. Och behöver de aktiveras tar man bara en kort promenad genom skogskanten ner till sjön. Livet är så enkelt i hus!
Vi sov över. Vilde var lite orolig igårkväll men var sedan så trött att han somnade snabbt. Det är bra att han vänjer sig, redan nästa helg ska vi till Umeå på agilitytävling!
En sak vi har upptäckt i veckan är att Vilde inte lyssnar på oss. När jag skulle rasta honom på gården i torsdags hörde han några som pratade ute på trottoaren. Eftersom han älskar folk rusade han dit. Jag morrade och skrek nej, han stannade till o jag försökte locka med honom åt andra hållet. Men han fortsatte glatt springa framåt. Herregud jag trodde jag skulle få en hjärtattack! Detta var vid 18-tiden och det var fortfarande många bilar som körde förbi på gatan (de kör inte försiktigt heller trots att det är i stan). Som tur väl var stanna Vilde på trottoaren så jag kunde ta honom... Det kändes verkligen inte bra, och det hade hänt Kjell också någon dag tidigare... Så i helgen har jag övat lite på att säga nej, och få honom att förstå att jag verkligen menar allvar. Han lyssnar på "nej" om det bara gäller att inte tugga på skorna, men när det är något riktigt kul, som andra människor, bryr han sig som sagt inte alls...
Rumsrenheten går fortfarande inte framåt. I helgen kissade han inte i huset en enda gång, det var väl för att vi var ute så mycket. Men kanske också för att han inte kände sig helt trygg o hemma där, vilket förstås inte är bra. Men det var så skööönt att inte behöva moppa!
söndag 22 maj 2016
11 veckor
Nu är Vilde 11 veckor, och är alltså ungefär lika gammal som Mikko var då jag hämtade honom.
Det har varit viktigt för mig att påminna mig om att han är liten trots att han har så mycket energi. Men samtidigt tror jag han orkar så mycket mer... Han behöver lite fler korta promenader, och han klarar lite längre än vi tagit hittills. Han känns lite mer samlad då, inte lika stimmig.
Nu är de självklart helt olika individer, men jag har tänkt på det att med Mikko var jag ju ute i trädgården nästan hela tiden. Han gick där nosade, och vi busade o sådär. Såklart jag busar med Vilde också men det är nog inte samma sak att vara så mycket inne i lägenheten.
Igår tog jag en sväng på stan på förmiddagen, i nästan två timmar. När jag kom hem igen var Vilde så söt som socker igen. Jag insåg då att jag inte varit borta från honom överhuvudtaget sedan han kom till oss för två veckor sedan (förutom möjligen att jag sprungit in i o handlat mjölk typ när Kjell varit kvar i bilen med hundarna), inte konstigt att man blir lite knäpp...
På eftermiddagen upphörde regnet och solen tittade fram, det blev riktigt skönt väder. Vi åkte ut till Andersön (ännu en gång) och fikade och tog en skogspromenad. Så hundarna fick busa av sig ordentligt.
Det har varit viktigt för mig att påminna mig om att han är liten trots att han har så mycket energi. Men samtidigt tror jag han orkar så mycket mer... Han behöver lite fler korta promenader, och han klarar lite längre än vi tagit hittills. Han känns lite mer samlad då, inte lika stimmig.
Nu är de självklart helt olika individer, men jag har tänkt på det att med Mikko var jag ju ute i trädgården nästan hela tiden. Han gick där nosade, och vi busade o sådär. Såklart jag busar med Vilde också men det är nog inte samma sak att vara så mycket inne i lägenheten.
Igår tog jag en sväng på stan på förmiddagen, i nästan två timmar. När jag kom hem igen var Vilde så söt som socker igen. Jag insåg då att jag inte varit borta från honom överhuvudtaget sedan han kom till oss för två veckor sedan (förutom möjligen att jag sprungit in i o handlat mjölk typ när Kjell varit kvar i bilen med hundarna), inte konstigt att man blir lite knäpp...
På eftermiddagen upphörde regnet och solen tittade fram, det blev riktigt skönt väder. Vi åkte ut till Andersön (ännu en gång) och fikade och tog en skogspromenad. Så hundarna fick busa av sig ordentligt.
Idag har vi inte gjort så mycket. Jag har veckohandlat. Kjell har städat. Vi åkte till brukshundsklubben o jag hade tänkt träna lite agility, men planen var uthyrd så vi fick strunta i det. Det blev en ordentlig promenad där istället.
I veckan ska Vilde få följa med på jobbet! Vi ska ut i skogen. Vi ska kalibrera oss så att vi bedömer naturvärdena lika, och det känner jag att jag måste vara med på. Men jag är lite orolig för Vilde. Han klarar ju mycket, men han behöver ju få vila i korta stunder... Och mina kollegor älskar att vara ute o inventera o jobba så det blir kanske inte så mycket fikapauser (=vilostunder för Vilde). Men jag hoppas det blir att man stannar upp mycket för diskussioner... Kanske vi åker bil emellan olika områden också, han brukar ju somna direkt i bilen. Och självklart har jag fixat en liten väska att bära honom i, han klarar ju inte att gå över stock o sten i flera timmar!
Just det, jag ville ju berätta om lite framsteg (?) också.
Jag ensamtränade lite när han låg och sov i fredags. Han låg på dörrmattan och jag gick ut o stängde dörren. Han gnällde lite först men tystnade fort. Så jag gick in ganska direkt igen. I lördags provade Kjell o jag igen, stängde in Mikko (med kompostgaller) i sovrummet och gick ut genom ytterdörren (och låtsades öppna/stänga den yttre dörren också). Vilde såg att vi gick ut, gick från bädden till hallen men sa inte ett knyst! Så efter kanske 30 sek eller en minut så gick vi in igen.
När han är helt vaken kan han däremot gnälla bara jag går in på toa o stänger dörren, trots att Kjell o Mikko är i vardagsrummet. Likadant när Kjell skulle ut på ett litet ärende o försvann ut genom ytterdörren...
Han har sovit ganska länge på nätterna i helgen!
Jag fick visserligen gå upp både runt kl 2 och runt kl 4 inatt, men sedan sov han till halv åtta på morgonen! Mycket skönt.
Rumsrenheten kämpar vi på med. Men det har känts bra i helgen. Igår och idag var det två, kanske tre, olyckor inomhus. För oss är ju det nästan ingenting! ;) Det var mest lite sådana där retfulla olyckor också, att han kissar inne när man precis kom utifrån...
I slutet av arbetsveckan var han så stimmig, busade, drack massa vatten och småskvätte inne trots att han kissat ute 3 minuter tidigare. Men som sagt, i helgen har vi tagit lite fler korta promenader och det känns betydligt bättre. Såklart han får värsta busrycken men inte lika länge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



























